Saxat ur bridgelitteraturen

Idag är det G. Heijkenskjöld som får svara för klokskapen. Här följer en intressant iakttagelse ur boken Bridge -Rätta buden till bästa kontrakt:

Det finns en stor grupp bridgespelare som spelar för "nöjes skull" och inte bryr sig om att lära sig vanlig budgivning så noga. Har de själva bra kort, så hoppas de att även partnern har det och hoppar gladeligen upp i t.ex. 3 sang eller 6 spader. Bland dylika spelare finner man noggrannt kalkylerande, framgångsrika affärsmän, skickligt planerande industrimän och andra som det roar att ta sådana risker i bridgespelet, vilket de aldrig ens skulle drömma om i sin dagliga verksamhet. För att använda ett missbrukat ord: de "avreagerar sig" vid bridgebordet.

Denna typ av förkastligt beteende betackar vi oss för i Puttes bridgesällskap. För "nöjes skull", pyttsan, hur skull det se ut. Hejja Heijkenskjöld!

Uppdaterade bilder från Falkenberg

Det kan vara värt att åter besöka bildbanken via länken i högerkolumnen. Doktorn har kompletterat med sina bilder från mötet i Falkenberg. Han lät mig också förstå att han tänker ta upp en del av de bridgerelaterade fallen han stött på i sin klinik. Mer om detta i kommande inlägg.

Missbruk eller friskvård, det är frågan?

Puttes bibliotek I

Under vår trivsamma Falkenberg-vistelse, hade vår värd kommit på en god idé: vi borde samla på litteratur, som på något sätt kunde kopplas till bridgespelet, till ett Puttes bibliotek.Doktorn, med det lätt skämtsamma tillnamnet Mabuse, hade redan gjort ett loppisfynd som överantvardades till gruppens bibliotekarie såsom volym # 1: På kryss med mördare av Quentin Patrick.
Denna deckare har 75 år på nacken men kommer att cirkulera som hängmatteläsning till sommaren, var så säkra. Den vackra pocketvolymen i Rabén & Sjögrens TEMA-serie är utgiven 1968 och ståtar med ett suggestivt och tidstypiskt omslag!

Datorn som bridgepartner...

Kan tyckas torftigt, men det är ett bra sätt att öva sina färdigheter. Har spelat en del turneringar i Brigde Baron för Mac och det liknar spelet vi spelar live. Man blir jämförd med spelare som spelat riktiga turneringar. Jag kan konstatera att Puttes gäng gör bättre ifrån sig än vad jag gör själv när jag spelar mot datorn. Det är nog så att budgivningen klickar mest. Hittar man inte rätt bud är det kört. Sen har jag övat spelföringen där man drar ut trumfen för att sen kunna spela sina säkra i andra färger.Ibland spelar jag några givar i andra datorprogram som Easy Bridge. Att hitta budnivån är även där en stor utmaning, om man i turneringsspel vet att buden ofta är höga, så han man i Easy Bridge ingen aning om var de ska ligga. Att hitta fram är svårt eftersom de inte har nån Culbertssons Intuitiva budgivningsmodul.

Intuitiv Culbertson 60.0

Då jag på gamle dar fått möjlighet att praktisera mina bridgekunskaper utanför Puttes vänkrets ett par gånger, har jag funderat på vad det är jag spelar och som jag lite krattigt, ofullständigt och icke särskilt pedagogiskt försökt delge mina spelkamrater i Puttes krets. Idag spelar man mest Modern Standard, ett system jag inte har förmått lära mig. Mina bridgekunskaper stammar från vad jag lärde mig på tidigt 70-tal på Bohus Nation. Spelsystemet då hette Culbertson och den bridgelitteratur jag hittade dessa år var undantagslöst skriven på 60-talet: Reese, Jannersten m.fl. Inte undra på att det är de kunskapsresterna som ligger till grund för mitt spel idag, med ett tillägg. En tidig spelomgång i Puttes krets, hade Doktorn svårt att hålla sig till de uppställda reglerna i de Modern Standard-kompendier vi förtvivlat bläddrade i. " - Jag spelar intuitivt", blev svaret på en fråga efter ett förbryllande bud. Genialiskt! Därefter har vårt kollektiva spel alltmer dragit åt det intuitiva hållet. Så när jag nu får frågan i de finare bridgesalongerna jag gästar, där Modern Standard i kompendieform används som de rättrogne använder sin Bibel eller Koran, svarar jag lätt: "Intuitiv Culbertson 60.0"

Det svåraste budet

Det kan tyckas motsägelsefullt, men på min förra utsaga skall jag be att få hänga en gammal kärnkraftsomröstningsfavorit. Nåja,hos mig var den ingen favorit men i vissa politiska läger har den använts i tid och otid: "med förnuft". Plockades i går kväll än en gång in från reservbänken och eftersom jag lottades att spela tillsammans med värden, tillika med bridgemagister och protokollförare Anders A., insåg jag att en lika intuitiv men kanske något försiktigare spelstil var av nöden. Det visade sig att min partner understundom intog min roll som pressare av poängen till det yttersta. Men det är bara att erkänna: jag använde allra mest bridgens svåraste bud: pass. Jovisst pressade jag upp en 5 ruter till lillslam på fyrkortsstöd och färgrenons, men i övrigt höll jag mig på mattan. Denna kombination av gas och broms, övermod och försiktighet, hybris och tjyvpass ledde trots allt fram till ett utmärkt resultat när kvällen räknades ihop. Två hetsporrar är en för mycket men om man är följsam sin yviga partner och använder det gröna kortet - med förnuft- så har man en oslagbar (?) kombination.

Visdomsord

Måndagskvällens värd, Anders A., med decenniers bridgerfarenheter hade en sak att förtälja apropå min och min partners ganska hårda budgivning. Han berättade att de stora bridgespelarna ju oftast spelar partävlingar där de svårfunna kontrakten, de extra övertricken och det som inte merparten av de andra paren hittar, är det som ger poäng och framgång. Därför bjuder man hårt och är också nöjd med ett 50/50 resultat. En hårt bjuden utgång som går hem i det ena spelet, en eller ett par bet i nästa, så uppväger poängen i utgången med råge de förhållandevis få poäng som beten ger att totalen ändå går på plus. Något att tänka på.
Putte Garrozzo says: Play hard `n tough!

Lärdom att dra

Satt in häromdagen som reserv, som åttonde man, i ett parspel bland nybörjare. De övriga hade, med undantag för värdparet som var rutinerade bridgespelare, spelat bridge ungefär ett år. Modern standard var det som gällde. Själv förklarade jag att jag spelade "Intuitiv Culbertsson av 60-talsmodell" - det som Puttes vänner ägnar sig åt. Min partner, en kvinna uppenbarligen lagd åt samma djärva håll som jag själv, passade mig som handsken. Kontrakten hamnade undantagslöst hos mig som bjöd djärvt, intuitivt och kanske inte helt enligt budreglerna. Men det visade sig vara det vinnande konceptet. De i Modern standard undervisade visade en alltför stor respekt för poänggränser och möjligheter, deras budgivning blev försíktig i överkant och flera ultimata kontrakt missades. Vi, däremot, hittade ett par svårfunna slammar, fick ta emot ett par snytingar i form av enstaka straffar men vi stod vid kvällens slut som segrare. Min egen djärvhet denna afton måste jag nog till viss del tillskriva Jannerstens Match-serie där kontrakten nästan undantagslöst hamnar i utgång. En djärv och hård budgivning premieras där.
Sens moral: låt inte regelsystemet styra dig alldeles, tänk och spela mer intuitivt. Det kan vara vägen till framgång vid bridgebordet!

13

En dag som den här så känns det naturligt att fundera något över den vidunderliga variationen de 13 korten på ens hand kan ha. Den statistiskt kunnige kan säkert räkna ut hur många miljoner möjligheter som ges innan jag får en identisk hand en andra gång. Jag kommer ihåg den febriga iver med vilken man i ungdomens första bridgespelande krävde en ny giv för att den just delade gav en så usla kort och därmed ringa kontraktsmöjligheter: ny giv, jag delar! Ingen hand är den andra lik. Finurligheten i kortlekens uppbyggnad torde kräva en längre kulturhistorisk essä som får finna sin plats längre fram i bloggens historia. Den populärkulturellt intresserade kan i det ämnet följa upp en märklig skiva som drabbade mig i barndomen. Wink Martindale låg på Billboards tio-i-topplista 1959 med "Deck of Cards". Martindale talade och berättade över ett stillsamt komp den märkliga historien om den unge amerikanske soldaten som under en gudstjänst i en kyrka efter striderna vid Monte Cassino i Italien ertappas med att ha en kortlek liggande framför sig i kyrkbänken. Han tas då in till förhör angående det osedliga att spela kort i kyrkan. Poängen kommer i den unge soldatens förklaring hur han använder kortleken även i ett religiöst sammanhang. T.Texas Tylers sång hade blivit "spoken word" och hittade även till svenska radioapparater. Den finessrika texten gjorde starkt intryck som lever kvar än idag. Kommer någon mer ihåg den?
Nääee...dags för en ny giv!

Så spelar Puttes vänner

De spel som Puttes vänner ägnar sig åt är av högsta klass . Vi har från Bridgeförlaget köpt en typ av Facitbridge som heter Match. Där har gamle bridgegurun Jannersten samlat 24 givar spelade vid större mästerskap genom alla tider. Fyra små lappar för respektive väst, öst, nord och syd innehållande kortfördelning rivs av, delas ut och givarna spelas. Efteråt jämförs det egna spelet med originalet och poäng utdelas. Det finns en hel serie med ett 20-tal Match-serier. Mycket kul att emellanåt spela jämt med Garrozzo-Belladonna. Eller i bästa fall spöa upp dem. Vi byter partner efter 24 givar och tar inte så hårt på den slutliga poängställningen. Bridge skall ju vara ett nöje! Men roligare sätt att spela på har jag svårt att komma på. Det är också roligt att konstatera att de allra flesta gånger bjuder vi väldigt likt de stora elefanterna.Två iakttagelser dock: det är sällan något bud slutar under utgång och det är lättare att vinna poäng på andras offensiva misstag än egna defensiva kvaliteter. För den som vill köpa Match och testa:http://www.bridgeforlaget.se/

Puttes vänner ser bloggens ljus

I dag har Puttes vänner avslutat första bridgemötet i Falkenberg. Må denna blogg bli en levande plats för Puttes alla konster. Själv kan jag inte redogöra för Squeesens inre mysterier eller för maskslagningens ädla konst men jag hoppas att jag kan få hjälp med dessa frågor.

Slagfältet övergavs vid tvåtiden på natten. Under de sista rundorna spelades bridge med 12 till 14 kort på hand hos de olika spelarna. Detta är en variant som troligen skulle fått Putte att sätta cigarren i halsen om han varit närvarande.